Slaveriet under Romarrikets storhetstid

Slaveriet var mycket utbrett under romarrikets storhetstid vilket sträckte sig mellan Turkiet och Spanien, samt Sahara till Alperna. Rom var självklart huvudstad på den italienska halvön. Var tredje person i riket var slav och dessa såg till att rikets ekonomi kunde bibehållas. Det krävdes slavar till alla möjliga saker, allt från hushållsarbete, arbeta i gruvor och sköta jordegendomar, till att kriga och underhålla som gladiatorer. Vissa slavar arbetade dessutom som poliser, lärare, skatteindrivare och läkare. En individ kunde bli slav av flera olika skäl – som krigsfångar, om man var skuldsatt och fick arbeta av skulden eller straffångar som blev slavar.

Hur hade vissa slavar det?

De flesta förknippar med slaveri att slavarna levde i misär, blev piskade och var livegna. Vissa slavar hade det så, men inte i Romarriket. Visserligen hade inte slavarna något att säga till om och hade inga rättigheter alls gentemot sin ägare. Ägaren kunde behandla slaven som den ville och sälja eller byta bort dem hur som helst.

Husslavarna behandlades väl och fick i de flesta fall arbetsuppgifter som var avancerade, samt kunde till och med tillåtas att tjäna pengar på egen hand. Några slavar kunde köpa sig fria för att sedan skaffa sig sina egna slavar. Som slav kunde du till exempel gå och titta på när gladiatorerna slogs på Colosseum. De slavar som hade viktiga arbetsuppgifter behandlades väl och var mycket viktiga för Romarrikets välstånd.

Hur var det för andra slavar?

För andra slavar i Romarriket var det betydligt värre, som exempelvis gladiatorer, slavarna i gruvorna och de som fanns på egendomar. Gladiatorslavarna var de flesta brottslingar och utsattes för många grymma saker bara för att underhålla publiken. Skulle det vara så att en slav inte hade skött sig ordentligt kunde ägare få för sig att slaven skulle slitas itu eller brännas på Colosseum. Dessa slavar kunde verkligen behandlas mycket illa och dog som flugor, speciellt i gruvorna. Chansen till att bli frigiven för dessa slavar och särskilt för slavgladiatorerna var minimal. Tack vare att slavarna levde så otroligt uselt, var det inte så konstigt att de försökte rymma titt som tätt.

Slavupproret

Ett slavuppror som verkligen hade stor inverkan på slavarnas situation var det som Spartacus ledde. Spartacus var en slavgladiator eftersom han hade tidigare varit bandit och deserterat från den romerska armén, men blev tillfångatagen. Han var ett geni inom det militära och ledde upproret efter att samlat över 70 000 slavar i kampen mot romarriket.

År 73 f.Kr hade Lentulus Batiahus en skola för gladiatorer och den låg i Capua cirka 15 mil från Rom. Skolans ”elever” var krigsfångar och slavar och de var 200 gladiatorer. Dessa gladiatorerna var tvungna att kämpa mot varandra på stadens amfiteater som underhållningen för befolkningen i Capua. När de inte uppträdde så tränade de eller var inlåsta i celler. På sommaren 73 f.Kr så fick några elever nog och flydde. Det var startskottet för det stora slavupproret.

Spartacus blev ledaren och nu skulle slavarna hämnas. De plundrande gårdar och gods, samt befriade de slav som kom i deras väg. En romersk här på 3 000 män skulle göra slut på upproret, men Spartacus överlistade och besegrade hären. Till slut blev slavarna övermannande då den romerska armén var för stor och upproret tog slut. Spartacus hittades aldrig och därför vet historikerna inte om han överlevde eller inte.